Min historia.

~Prolog~

Jag öppnade snabbt mina skräckslagna ögon och satte mig käpprak upp i sängen lika mjuk som moln av änglahår. Det var inte mörkt i rummet, snarare lite dunkelt och suddigt grått som om någon hade släppt iväg en massa damm någonstans ifrån för att det skulle få dansa omkring i rummet likt fria svanar. Den kvävande kylan gick rakt inpå min nakna hud och den knottrade sig i ett desperat försök till självförsvar. Lika snabbt som jag lämnat sömnens varma trygghet lade jag mig ned i fosterställning likt ett litet barn i hopp om att allt skulle bli bra igen innan jag drog det tjocka skyddet i form av ett duntäcke över min sköra kropp och slöt min själs speglar. Kudden luktade nytvättad och tyget var mjukt men samtidigt lite frasigt på det sättet att det låter lite när man vänder på det tunga huvudet. Sov nu. Morgonen kommer snart igen. Men det var omöjligt - allt flög omkring i huvudet likt löv en stormig och hatad höstdag i huvudet. Löven gick knappast att fånga in och få ordning på, det ´fanns inte ens någon tanke till att försöka. Jag slöt ögonen och lät mörkret komma i kontakt med mitt förvirrade sinne innan jag föll in i en djup men samtidigt orolig och halvvaken dvala.

~

Jag sitter vid min harpa och spelar på vinden som tyst smyger sig över mina arma små fötter. Med slutna själens speglar låter jag den gå genom varenda nerv. Och för alltid påminner den mig om hur mina händer spelade vinden för första gången. Hur mitt veka hjärta öppnade sig för det misstag det gjort. De misstag som styrde mitt liv. Egentligen borde jag inte berätta, egentligen får jag inte berätta. Men jag måste berätta. Hela in historia är likt en fånge som käpar med kedjorna smidda av hat och tvång. Tystnad. Sliter och sliter, drar och gnager för att få komma loss. Men den ända som kan befria den är du, du som vill lyssna med ödmjuka öron. Det är bara du som har nyckeln till min kropp. Min kropp är egentligen bara ett tillfälligt skal åt den själ som som vill flyga högt och fritt. Den själ som vill leva och andas varenda andetag. Och jag känner att efter 87 år så ska jag befria den. Jag måste innan jag gör något helt galet bortom all vett mina år har försökt banka in i det skal av porslin jag är. Men något galet kommer jag nog ändå hinna göra innan den blir fri, det blir jag tvungen till att göra. jag gör det redan nu faktiskt... För jag berättar nu för dig om mitt livs historia. Min historia.

~

Tycks? ^^