Sminkgalenskaperna.

Låt folk sminka sig när, var och hur de vill.
Tack och hej.

Jag orkar inte titel.

Förvirrad.
Förvirrad.
Hovslag.
Helvete.
Förvirrad.
Mitt hjärta är hovslag.
Min hjärna hänger fan inte med.
JAg är så helvetes jävla asförvirrad.
GAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
HIIIIIIIIIIIOO
OOOOOOOOOOOOOO
OOOOOOOOOOOOOO
OOOOHAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAHH
HHHHHHHHHHHHHH
HHHHH!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!

!


Tack för att du stod ut med mitt missbrukande av utropstecken och versaler.
Anledning till att jag vet att du stod ut: Du orkade tydligen läsa ända hit.

Flätor.

"Barn är de bästa konstnärerna. De målar rakt ur hjärtat."

Konstnär: Kristina 3 år, 9/9-1999

Härligt förfärliga vinterhelvete.

Hatkärlek i snöhögarna på Zinken.
Iskalla tår.
Galna småbarn som åker i tvåhundra jävla kilometer i timmen.
Skrattanden och skrikanden.
Jag gillar verkligen inte att åka skridskor, men att hålla i vantbeklädda händer och åka runtrunt är verkligen bland det mysigaste man kan göra.

Namnlös.

Stjärnor lyser klart och glänser upp den snöpudrade gatan.

Under den lykta av iskall metall står du som en ängel.

En ängel av kött och blod.

Med vingar så vida och ögon så klara.

Ty du ler åt världen när den ler mot dig.

Men snön varar inte länge och världen slutar att le.

Ditt ansikte blir kallt som iskylan i lyktstolpen.

Och inget blir sig likt när jag ropar ditt namn.

Ängel!

Det enda svar jag får är vingslagen ifrån en ängel som flyger bort i den himmel av sammet.

Inte här.

Inte här.

Inte där.

Bara du.

Inte jag.

Vi kan se.

Jag kan höra.

Du andas.

Jag känner.

Livet är allt bra lustigt när fåglarna dansar på en uppäten val med en padda som ett högra öga.

Natt av evighet.

Ögon

Stjärneglitter och månljus

Natten som aldrig försvann

När jag andades

Dina hjärtslag

Och kände

Dina andetag

Rusa genom vattnet

Där all den glömskans visdom fanns

För att du skulle finna ett svar

En nyckel

En evighet

Det du saknade

I en natt

Som aldrig försvinner

Av stjärneglitter och månljus

Där jag andas

Dina hjärtslag

Och känner

Dina andetag

I en evighet

Som är nyckeln

Nyckeln till drömmarna

Jag såg en ängel.

Tycker först och tänker sedan.

När himlen är sådär bebisblå.

Jag tycker och tänker inte som det stämmer.
Vänj dig.

Bara för att.

En blogg har man bara för att.
Bara för att vadå?
För att skryta om det man köpte när man var ute på stan tidigare idag med Lisa och Pelle eller för att tala om för andra hur meningslöst ens liv är?
Vem fan kommenterar en blgg över huvud taget?
Bloggare/bloggläsare saknar rent allmänt ett liv.
Dessutm, bloggar är fan bara roliga för dem som känner blggare, och vad sjutton är det för mening med att ha en blogg om de man känner redan vet allt, och senare LÄSER om det på bloggen och får se en bild på sig själv där man ser lite "oseriös" ut bara för att man ser att man var lite osminkad...

Rinnande staket och brinnande universum.

Staketen rinner genom tbanetunneln som är byggd av gröna dörrar.
Ingen snö den här blåa sommaren inte.
Oh nej, för med lila koftor stickade av koöron blir solen sur och jorden ledsen.
Så ledsen att universum sprängs i sjuttiotre glas som dödade månen.
Och där tog mina ord slut.

Sådär ypperligt lycklig.

Det är inte ett sådant humör man blir på när man talar om omskärelse.
Flickor förblöder p.g.a. outbildade kärringar som i princip helt enkelt bara skär bort hela underlivet.
Tradition?
Och?
Det handlar om makt. Vad annars?
Skadeglädje?
Tja, det skulle inte förvåna mig med tanke på resten av världen...
Omskärelse är inte bara obehagligt för stunden, sexualiteten förstörs också.
Och manlig omskärelse, inte lika brutal. Men de kan väl för i helvete få ta och besämma sådant själva?

Nu är jag inte såder ypperligt lycklig.

Regnbågssko.

Regn.
Slutar det aldrig regna?
Det öser ner.
Ner från himlen som inte finns.
Himlen som döpte mina fötter.
Mina regnbågsbeklädda kärleksfötter.
Blöta av regnet som faller från en himmel som egentligen inte existerar.

Knappdröm.

Levde i en dröm av knappar.
Lever i en dröm av knappar.
Leva i en dröm av knappar.

Varenda individ är helt olik den andra.
Formfärgutstrålning.

Knappdröm.

Stickade färger.

Hur tusan skulle jag klara mig i en värld utan garn och färger?

Det finns nog inget sätt, eftersom utan färger skulle världen inte finnas...

Tack Nelson för de vackra benvärmarna, de kommmer till bra användning under dessa iskalla vinterdagar på scenen i den ännu mer iskalla ljushallen. <3

Kärlek och hat.

Kan inte det på ett sätt vara exakt samma sak?
Det är två helt olika känslor som är lika identiska som två vispar.
Är det bara för att de just är så oika som de kan uppfattas som exakt lika?

Där kom huvudvärken...

Att vilja vara och att inte vilja vara.

Dramaläxa.
Typ.

Välj en bild på en anonym person som du skulle vilja vara och en som du inte skulle vilja vara.

Se dig själv i någon annan.

Stenros.

En ros av sten kallas för stenros.
Fast egentligen inte.
Men vem bryr sig om vad som är egentligen?

Tovigt hår.

Fånga dagen i en glimt av månljus och din själ kommer att tacka dig efter döden.

Det här är ett skämt.

En isgass kan inte bli mer absurd... Randig i tre olika färger (pastellgul, orange och brun) och formad som ett rymdskepp. Seriöst?

Min historia.

~Prolog~

Jag öppnade snabbt mina skräckslagna ögon och satte mig käpprak upp i sängen lika mjuk som moln av änglahår. Det var inte mörkt i rummet, snarare lite dunkelt och suddigt grått som om någon hade släppt iväg en massa damm någonstans ifrån för att det skulle få dansa omkring i rummet likt fria svanar. Den kvävande kylan gick rakt inpå min nakna hud och den knottrade sig i ett desperat försök till självförsvar. Lika snabbt som jag lämnat sömnens varma trygghet lade jag mig ned i fosterställning likt ett litet barn i hopp om att allt skulle bli bra igen innan jag drog det tjocka skyddet i form av ett duntäcke över min sköra kropp och slöt min själs speglar. Kudden luktade nytvättad och tyget var mjukt men samtidigt lite frasigt på det sättet att det låter lite när man vänder på det tunga huvudet. Sov nu. Morgonen kommer snart igen. Men det var omöjligt - allt flög omkring i huvudet likt löv en stormig och hatad höstdag i huvudet. Löven gick knappast att fånga in och få ordning på, det ´fanns inte ens någon tanke till att försöka. Jag slöt ögonen och lät mörkret komma i kontakt med mitt förvirrade sinne innan jag föll in i en djup men samtidigt orolig och halvvaken dvala.

~

Jag sitter vid min harpa och spelar på vinden som tyst smyger sig över mina arma små fötter. Med slutna själens speglar låter jag den gå genom varenda nerv. Och för alltid påminner den mig om hur mina händer spelade vinden för första gången. Hur mitt veka hjärta öppnade sig för det misstag det gjort. De misstag som styrde mitt liv. Egentligen borde jag inte berätta, egentligen får jag inte berätta. Men jag måste berätta. Hela in historia är likt en fånge som käpar med kedjorna smidda av hat och tvång. Tystnad. Sliter och sliter, drar och gnager för att få komma loss. Men den ända som kan befria den är du, du som vill lyssna med ödmjuka öron. Det är bara du som har nyckeln till min kropp. Min kropp är egentligen bara ett tillfälligt skal åt den själ som som vill flyga högt och fritt. Den själ som vill leva och andas varenda andetag. Och jag känner att efter 87 år så ska jag befria den. Jag måste innan jag gör något helt galet bortom all vett mina år har försökt banka in i det skal av porslin jag är. Men något galet kommer jag nog ändå hinna göra innan den blir fri, det blir jag tvungen till att göra. jag gör det redan nu faktiskt... För jag berättar nu för dig om mitt livs historia. Min historia.

~

Tycks? ^^

Vad sjutton ska den heta?

Så ska nog det jag håller på att skriver just nu. Vad det är jag skriver? Tja... Jag vette sjutton vad jag ska kalla det för. Memoarer? NJa... Personliga tankar och funderingar? Dagbok? Eller allt på en och samma gång? Kanske det... Jaja, vi får se hur det blir med det.
Jag är en sådan person som älskar att starta nya projekt hela tiden, mitt rum är fullt med påbörjade kulpturer, tavlor och kläder etc. Min dator av noveller och andra texter. Det här med att påbörja saker men nästan aldrig avsluta dem.. Extremt frustrerande. En sak som jag tycker är lite lustig är att det står i tvillingarnas horoskop. DEt kan visserligen vara av en slump, men jag har frågat fler tvillingar (okej, typ fem st. då, men ändå) och för dem är det samma sak...
Någon mer än jag som har funderat sig galen på oändligheten?