Klart att jag ser vad ni vill när ni står där.
Stirrar på mig med ögon som skriker ut sitt budskap.
Gå här ifrån!
Men jag sitter kvar.
Rör inte en fena.
Ett litet tag.
Bara för att dra ut på den pälsmösseklädda mammans irritation.
Men vad i helvete är det hon förväntar sig av en trettonårig tjej med tårar i ögonen som bara ser det ilskna budskapet, men inte får höra det.
Men jag reser mig upp till slut.
Orkar inte.
Men du borde väl ändå kunnat säga:
"Ursäkta mig, men min dotter skulle väldigt gärna vilja gunga på hästen. Skulle du kunna vara vänlig och flytta på dig?"
Eller kanske till och med fråga hur det var med mig...
Men oh, nej.
Du har dina egna jävla bekymmer.
Räkningar, barn och en ring på fingret.
Är det tillrckligt mycket för att du inte ska kunna visa någon vänlighet alls?
Tydligen inte.
Men använd munnen istället för ögonen.
Jag bits inte, lovar.
Iallafall inte en eftermiddag på en liten sliten gunghäst på Mariatorget med tårar i ögonen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Elaka tårar? :-/
SvaraRadera*håller fram en näsduk*
Tårar som vill mig något ont...
SvaraRadera*tar emot näsduken*
Tårar kan behövas ibland för att skölja bort sånt som annars sitter ivägen för allting annat. I vägen för livet. Tårar som gör ont när de faller. Tårar som man försöker hålla tillbaka, för att de avslöjar för mycket om hur liten, naken och sårbar man känner sig. Men det är ändå tårar som renar och hjälper. Kanske tårar som behövs också, för att man ska få den där näsduken av någon. Av någon som ser hur ledsen man egentligen är.
SvaraRadera*sätter mig bredvid och frågar om jag får sitta där bredvid dig en stund och räcka fram fler näsdukar åt dig*
Jag tycker inte om att gråta... Det värsta är att veta varför jag gråter... Det är som typ tusen asvarma knivar sticker en i magen och när man egentligen borde skratta för att det kittlas så mycket så gråter man istället. För de där knivarna vill inte retas på skoj. De vill bara såra och göra illa. Och det är faktiskt inte alls många som ger bort en näsduk till en trettonåring... De ska ju inte sitta och lipa.
SvaraRaderaTack <3
Det är det näsdukar är till för. Att ges bort till någon som är ledsen. Och varför skulle inte en 13-åring få vara ledsen?? eller heartbroken? eller ha hormonsvängningar? eller känna sig misslyckad? utanför? bortglömd? eller kanske bara väldigt längtande?
SvaraRaderaDet tror jag ju alla människor gör, då och då.
Kram?
/mr.p.pan@passagen.se
Inte fan vet jag... Eller så är det bara det att svenskar överlag är för egoistiska för att bry sig...
SvaraRaderaKram <3
Tror du det? Själv tror jag det är att vi planerar upp all vår tid så mycket så vi inte hinner med några andra, oplanerade händelser, på vår väg från frukostbordet till kvällsfikat utan att bli stressade av dom istället för att bli nyfikna och känna medkänsla.
SvaraRaderaSå jag kanske bara är för nyfiken av mig för att kunna låta bli att få ge lite medkänsla när jag delar ut mina näsdukar. :-)
*sätter mig bredvid så du får luta dig mot min axel om du vill och håller om dig en lagom lång stund så du hinner känna att jag inte alls tänker skynda vidare igen om bara nån minut, utan nu sitter jag här för att lyssna ...på vad du än vill berätta*
Är du verklig?
SvaraRaderaKlart jag är.
SvaraRaderaKram!
/mr.p.pan@passagen.se